Efter jobbet var jag och kollegan på Kungliga Dramaten minsann.
Det är något visst med dessa pampiga gamla byggnaderna. Om inte annat påminns vi om hur trist arkitektur vi har idag.
Men vi var inte mest där för att se byggnaden utan för att titta på pjäsen [BLANK].
Ett spännande koncept där pjäsen består av en sammansättning av fristående scener. Den regissör som sätter upp denna internationella pjäs får välja av 100 scener, denna bestod av 24. I pjäsen möter vi kvinnor från något perspektiv i rättsväsende eller socialtjänst; som offer, som arbetare, som anhörig eller våldsverkare. Korta ögonblick och avskalade skildringar.
Jag tror att jag behöver få smälta den lite, det var mycket intryck och snabba vändningar. Men det var mäktigt att se en ensemble med 10 kvinnor, scenografin var effektfull och monologerna starka.
Efteråt skämtade jag och kollegan, som vanligt, om att vi borde se sånt här på arbetstid och att vi behöver bredda vår kulturella konsumtion. Kanske ska några pjäser, böcker, filmer, serier och poddar handla om något annat än det sociala. Vi behöver ju inte jobba hela tiden.
Kommentarer