Säg inget till mina läkarkollegor eller läkarkompisar, men jag tycker verkligen inte om att gå till läkaren. Jag känner mig utlämnad och till besvär, som att jag tar upp tid i onödan. Med det sagt så fick jag träffa en väldigt noggrann läkarstudent, som sedan hämtade en noggrann läkare som också var handledare, båda rara och trevliga på alla sätt och vis. Självklart kom de med motsatta teorier, tankar och råd än förra läkaren.
Symtomen skulle kunna vara besvär från sköldkörtel, men också från klimakteriet. Det finns en svullnad i halsen, men det var inte sköldkörteln. Blodtrycket var högt, men lägre än på närakuten så det lämnades därhän.
Nu togs massor av prover för att se om det kan vara allt mellan strul med sköldkörteln, brist på något ämne, och strul med något organ. Sen ska knölen undersökas med ultraljud.
Inget sades om att jag skulle undvika träning.
Summa summarum: Jag vet inget, symtomen kommer inte lindras än på ett tag, så jag famlar lite som Ännumindrefjant när han försöker fånga bollarna som bara rullar runt, runt, runt.
Det känns som ett omöjligt uppdrag.
Kommentarer