Fortsätt till huvudinnehåll

Går ränderna aldrig ur

När jag gick i skolan på Hedenhös tid var jag en sån där jobbig unge som var som en svamp och bara sög in all information genom porerna. Det betyder inte att jag inte ansträngde mig, herregud vad jag ansträngde mig, det var blod svett och tårar, kanske med mest fokus på tårar. Grejen var att jag inte hade behövt anstränga mig, jag lärde mig det mesta genom att bara lyssna och läsa.
Vet jag nu.

Jag är fortfarande den där jobbiga jäkeln. Jag läser snabbt som attan och min hjärna drar iväg i analyser, slutsatser och frågor. Men jag anstränger mig fortfarande med blod, svett och tårar. Jag tar alla uppdrag jag får på största allvar, och jag tycker alltid att jag borde göra lite mer, och lite bättre.

Det hör nog ihop med den där tiden på Hedenhös. Att lära sig snabbt och enkelt var inte poppis i min klass. Bästa sättet att bli ifrågasatt var att få alla rätt. Det näst bästa sättet var att vilja vara duktig. På så sätt följde många år av: "Du tror att du är så himla duktig, va?", till dess att jag var helt 100 % säker på att duktig var det sista jag var. 

Så går hundra år. Nu är jag omgiven av människor som vill tala om för mig hur himla duktig jag är. Nu får jag höra: "Varför tror du inte att du är duktig?". Jag försöker, för varför ska det vara så svårt och kännas så fel att vara nöjd med all blod, svett och tårar jag lagt ner på att vara bra på det jag gör? Varför blir jag bara generad och väntar mig kritik om jag blir glad för att vara kompetent? 

Idag fick jag igenom en ändring i rutinerna för att ledningen förstod att jag behövde det i min tjänst. 
Jag blev bokad på två föreläsningar till våren.
Och, jag och min chef fick ett otroligt fint meddelande om hur uppskattad jag var som föreläsare och kallades för en av de bästa reklampelarna för verksamheten. 
Köpte jag det? Nix.
Blev jag supergenerad? Japp.
Kände jag mig superkompetent? Näpp.

Jag hoppas att jag kommer nå den platsen en dag, där jag kan sträcka på mig och ta emot komplimanger och känna att jag är bra på det jag gör. 
Lite mindre "Äsch då", lite mer så här:


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.