Jag vågar hävda att jag har varit på många fler besök till gynekolog än genomsnittskvinnan. Först på grund av envisa cellförändringar som krävde åratal av kontroller efter ingrepp. Sen på grund av cystor på äggstockarna som inte ens skulle kunna finnas men gav, och fortfarande ger, smärta. Efter det var det ett utomkvedshavandeskap som krävde många undersökningar i många dagar innan det beslutades för operation. För att inte glömma hela fertilitetsutredningen och efterföljande ivf.
Jag skulle påstå att jag har gått igenom en ganska stor del gynekologiska undersökningar och provtagningar och jag har träffat ganska många gynekologer. Kanske är det just därför jag tycker att det är en sådan pina. Jag har träffat väldigt trevliga, kompetenta och inkännande läkare, jag har träffat kunniga men inte så empatiska läkare, och jag har träffat rent otrevliga läkare. Jag vet att det är lite av en rysk roulette att gå på gynundersökning. Så den här gången åkte jag lite längre, till en klinik med fina omdömen, höga betyg och många rekommendationer.
Det började med att läkaren missade min tid, fast jag var först. Jag fick fråga i kassan och då uppdagades det att läkaren tagit in patienten efter mig. Så jag fick vänta i nästan 40 minuter och sen bli inklämd mellan två besök. Jag fick många "Jag ber om ursäkt" och läkaren var trevlig, men jösses vad det gick undan. Innan undersökning ställdes tre frågor, sen var det en rekordsnabbt undersökning, inklusive ultraljud, och en provtagning av livmoderslemhinnan.
Beskedet var att jag är i förstadie till klimakteriet, provtagning var för att kolla om jag har polyper på slemhinnan som i så fall behöver skrapas bort, och längst stund gick till att försöka övertala mig att sätta in spiral. Jag vill inte det, men det kändes inte som att läkaren lyssnade. Det kändes mer som att det var den enda lösningen och jag var lite fånig som kände mig tveksam.
Öm efter provtagning och besviken på att den gynekologiska vården ska vara så dålig fortsatte jag min dag med känslan av att jag får väl ha det så här. Det gör ont att ha mens, som en läkare sa till mig en gång. Även om det gör ont 24 dagar av 28, för att en erfaren gynekolog ser bara en tänkbar lösning på det. För inte tusan har jag lust att prova det här igen.
På väg hem från skolan kunde jag och arvsmassorna stanna upp och titta på tre rådjur som var på väg att korsa vår väg. De vågade inte. Det kändes som en metafor för min upplevelse; jag försökte korsa vägen, men vågar inte, så jag gömmer mig i skogen igen.
Det var förstås också väldigt fint att få titta på dem.
Ser ni den?
Kommentarer