Vi var vakna vid tolvslaget! Både jag och barnen.
En nyårsafton helt i min smak, med vänner man känner sig bekväm med som gäster, god mat och god dryck typ oavbrutet hela kvällen. Lugnt och fint. Dessutom roade barnen varandra hela kvällen.
Sen tänkte vi att eftersom vi alla var vakna vid tolvslaget och hade under omständigheterna hyfsat vakna barn, så skulle vi ta med dem ut och titta på fyrverkerierna.
Big misstake. Big. Huge.
Polarn fick panik så snart vi närmade oss och gick inte att lugna ner. Hon skrek att vi skulle gå tillbaka och grät trots att jag försökte förklara och trösta. Så med ett abrupt slut på kvällen fick vi säga farväl och bära hem arvsmassorna. Polarn slutade inte säga att hon ville gå hem förrän vi faktiskt var innanför dörren. Väl hemma bröt Pyret också ihop.
Så vi fick avsluta året som det sett ut; med arvsmassorna på varsin sida om mig i vår säng.
Det får en ju att undra, om det lilla sätter sådan skräck i våra små som är utom fara och alltid varit trygga, vad händer inte inom de barn som upplever smällar från riktiga raketer och är omgärdade av otrygghet.
I alla fall.
Nytt år. Om det blir gott får väl tiden utvisa. Även om 2017 förde med sig några trevligheter så kan jag inte påstå att det är ett år jag kommer sakna.
Kommentarer