Fortsätt till huvudinnehåll

Är det bra så?

"Årets trender."
"Förra årets bästa."
"Det senaste."

Ett nytt år är en bra påminnelse om vad mycket vi tycker. Framförallt vad mycket vi får höra om vad som är "rätt", vad man ska tycka om och när man duger eller är misslyckad.

Jag blir dessutom ständigt påmind om hur mycket ångest som kan skapas av att fundera kring vad andra tycker om en själv och ens prestationer, genom att dela hemmet och livet med en starkt känslomässigt driven arvsmassa. Pyret vill veta väldigt mycket om vad andra tycker om hur hon ser ut, hur det hon gjort bedöms och om hon gör rätt eller fel. Polarn struntar tunt i sådant och gör som hon känner.

Så jag jobbar rätt hårt med att föra fram budskapet om att det är hur nöjd man själv är som räknas, vad man själv tycker om som blir vackert för en själv, det man själv önskar och tycker är oftast det som är rätt. Jag vill så hemskt gärna att hon ska slippa gå genom livet och söka sin bekräftelse genom andra.

Då får jag självklart sätta lite fokus på mig själv också. Jag vill inte smitta henne med en egen osäkerhet, även om Polarn uppenbarligen inte fått sådana problem. Pyret är känsligare och snappar säkert upp saker lättare. Nu kan jag inte veta så säkert, jag står väl för nära för att riktigt kunna se, men jag tror att jag med åren/erfarenheten/smällarna i livet/vad det nu kan vara, blivit snällare mot mig själv. Det känns som att jag tror att jag ska jämföra mig, se till andra hur jag ska göra, följa strömmen, men när det väl gäller så blir det inte så. Det känns som att det är gott nog att gilla det jag gillar, prestera det jag kan och orkar, göra det jag känner för och säga nej när jag vill.

Jag kan bli inspirerad, men orkar inte försöka följa.
Jag kan önska och vilja, men nöja mig med det som blir.
Jag kan försöka, men vara okej om det misslyckas.
När det känns bittert och orättvist så känns det inte ens lika mycket som förut, utan mest som ett konstaterande.

Eller så är jag bara för trött och avstängd för att orka bry mig just nu. Men i så fall så är tröttheten något bra, om det gör att jag kan lyckas förmedla till Pyret att hon ska vara nöjd och stolt över sig själv och fokusera mindre på vad andra tycker och tänker.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.