När jag hämtade Pyret idag var barnen mitt i en fruktstund ute på gården. Medan jag står och pratar med en fröken om barnens dag ser jag att Pyret står med en av minstingarna på hennes avdelning. Det är en förskola med två avdelningar, som har mycket av dagen tillsammans, och avdelningarna har blandade åldrar, alltså inga uppdelade små- och storbarns grupper (toppen!). Några sekunder senare kommer de två hand i hand och Pyret berättar att:
Minstingen fick sista biten på Pyrets banan för Pyret hade frågat och då sa minstingen ja och Pyret ville vara snäll och minstingen tyckte det var gott och man ska vara snäll mot andra.
Minstingen står med ett stort leende på läpparna, klappar sig på magen och säger:
Mmmmmm.
Sen kramas de hejdå.
Alltså, halva jag dog söthetsdöden och halva jag undrade: varför kan de inte vara så hela tiden, även mot exempelvis syskon?
Kommentarer