Efter en mindre paus har hon återvänt Mamma-skräcken. Inte jag alltså, utan Polarns vidunderliga mammighet.
Det ska gråtas Lille Skutt-tårar när det är dags att gå till förskolan, eller om jag går till jobbet.
Det ska skrikas i högan sky om pappa försöker borsta hår/klä på kläder/göra frukost/följa med på toalettbesök.
Det ska gråtas och skrikas så man tror att hon har brutit en arm eller ett ben när pappa ska natta.
"Mamma göra!!!" tjuter hon som en brandvarnare.
Vi är ju ganska luttrade vid den typen av beteende efter dotter.1 och dotter.1.2. men känner oss ändå lite handfallna den här gången. Hon får ju sin mammighet i så mycket mer volym och styrka nu.
Dessutom så stjäl hon så mycket tid och fokus från Pyret med dessa ranterier. Om hennes far ska sköta nattningen, och hon blir halft rabiat när jag lämnar rummet, så blir Pyret ledsen eftersom att:
1. Polarn skriker och gråter sig fördärvad.
2. Pyret får ingen lugn och ro.
3. Det är omöjligt att läsa godnattsagan.
Då är det svårt att veta om man ska hålla hårt på att hon får skrika för att hon måste kunna bli omhändertagen av båda sina föräldrar och hon försöker bara visa sin makt. Därför ska vi stå starka och inte ge efter för hennes påhitt.
Eller om man ska ge efter och bara visa att hon har rätt att välja, ha preferenser och ha önskemål. Det kanske gör att hon känner sig trygg och därmed snart lägger av med det där.
Vi har inga bra svar på hur vi vill göra, ännu utan testar oss fram i blindo.
Så business as usual i hemmet B.o.B. alltså.
Kommentarer