Jag har inte riktigt vant mig vid att hämta Pyret från förskolan, så där som en riktig mamma.
Att ta med äpple så att hon har något att tugga på medan hon berättar om sin dag, så där som mammor gör.
Att fråga Vad har du gjort idag då? och få en drös med svar; Pyret ute sparka boll. Pyret måla. Pyret äta pasta. Pyret springa ute.
Att få en massa frågor att svara på under promenaden hem om hundar, Polarn, tåg, bussar och cyklar på ett sånt där mamma sätt.
Att gå och dra vagnen med ena handen samtidigt som en bubblande, babblande, energisk Pyret håller mig i den andra handen och kallar mig mamma tusen gånger om.
Alltså, jag har fortfarande inte riktigt vant mig att jag är mamma. Det är fortfarande en konstig upplevelse emellanåt att det där jag gick och väntade på i så många år är min vardag nu och det är väl inte så konstigt. 12 års väntan kanske tar mer än 2 år och en och annan överraskning att gå över.
Fast.
Att komma hem och servera mellis till barn A samtidigt som barn B är missnöjd samtidigt som barn A vill vara i famnen som barn B befinner sig i samtidigt som jag försöker föra en konversation med E samtidigt som barn A vill gå till sitt rum samtidigt som barn B vill ha mat samtidigt som barn A vill bli hysterisk över sina gummistövlar samtidigt som barn B vill vara i famnen samtidigt som jag ska försöka servera en middag samtidigt som barn B vill äta igen samtidigt som jag vill ha någon slags social tillvaro...
Jag får ju gott om övning i att leka mamma, så jag vänjer mig nog snart.
Kommentarer