Pyret är liksom aldrig tyst.
Om hon inte ser saker som hon vet vad de heter och därför måste utannonsera för omvärlden vad de är, ifall någon är osäker på om det verkligen är en buss/bil/cykel/traktor/grävskopa/lastbil/tåg/hus/hund/bebis/pippi/fjäril/blablabla, så säger hon där? Hon vill veta vad den okända faktorn i hennes synfält är så att hon kan utöka sin repertoar.
Annars kan hon ju lite slumpmässigt rabbla alla människor i hennes tillvaro, upprepa vad hon såg för en kvart sen, räkna ända upp till 10, sjunga eller babbla långa haranger som säkert betyder massor.
Det roliga, medan våra öron blöder, är att det inte bara är ord längre. Hon bygger små meningar.
Tåg. Ett tåg till. Där ett tåg till.
Polarn. Skriker. Polarn skriker. Polarn skriker aaaaaa.
Det ständigt utökade ordförrådet och meningsbyggandet hänger tydligen också ihop med utökad fantasi. Hon leker med sitt kök och sina dockor medan hon håller låda och man får veta vad hon pysslar med: Docka äta. Vassegod. Akta varm blåsa ffffffffppphhh. Docka äta Mmm Mmm gott. Åh nej! Docka bajsa!
Jag måste säga att det både roar mig och gör mig stolt. Men det är inte alltid det blir riktigt rätt.
Hon såg en orm, Drake! ropade hon.
En surikat var pippi
Rullator var en traktor.
Humla också pippi (hon gissar förvånansvärt ofta på pippi).
När hon var på balkongen och det började regna pekade hon mot himlen och sa kissar.
När herr B.o.B. släppte en prutt såg hon sig omkring och sa Polarn?
Även om babbladet roar mig så är det rätt skönt när hon väl somnat och tystnaden lägger sig. Om inte hennes syster är vaken. Hon gagaga-gogogo-dadada:ar oroväckande mycket.
Kommentarer