När pyret hade sina hysteriska första månader fann jag tröst hos bloggen Hormoner & hemorrojder. Det fanns andra som inte hade nöjdtystochgladbebis. Det fanns andra med lite mer krävande bebisar som uppenbarligen hade överlevt. Det var igenkänning, en livlina och en möjlighet att få skratta åt eländet.
Nu länkade dom till den här bloggposten från en pappa som "överlevt" ett kolikbarn och efter att ha läst den, H&Hs inlägg och alla kommentarer förstår jag.
Det är väl klart att man inte släpper det. Det är väl klart att en sån upplevelse lever kvar. All skuld över att vara sämst på att vara mamma, all rädsla över att utsätta sig för sociala situationer, all skam när pyret var så perfekt i andras sällskap, all panik när det inte var mysigt, all avundsjuka när andras bebisar var nöjda och tysta, det sätter ju så klart sina spår.
Nu är hon ju inte alls så där skrikig längre. Nu kan vi ju ge oss ut i sociala sammanhang. Nu är det ju mysigt. Ändå kan jag känna hur varje gång hon blir arg och ledsen så förväntar jag mig någonstans att den där gamla hysterin ska komma tillbaka. Ändå kan jag känna hur jag undviker att ge mig ut i sociala sammanhang. Ändå kan jag känna att det är svårt att helt njuta av det mysiga.
Visst, även om hon har lagt panik-falsett-skriken-i-timmar bakom sig så är det kanske inte en helt lätthanterlig liten dam, humöret, temperamentet, viljan av stål finns ju fortfarande där. Att sitta och fika med vänner i timmar gick inte på grund av skriken då, det går inte på grund av temperamentet nu och det handlar fortfarande väldigt mycket om att hålla den lilla damen nöjd. Som de skriver så är det inte en bara att ta med sig ungen modell vi har, för det är så, barn kommer i väldigt mycket olika modeller.
När alla nu gratulerar till bebisen i magen, till vår tur, till att vi ska bli fyra, till vad som väntar, så har jag lite svårt att ta till mig det. För även om jag verkligen är glad över det här så är jag fullkomligt livrädd för en repris. Nästa behöver inte alls bli likadan, får jag höra när jag luftar min oro, vilket hjälper föga. Om någon slår till dig, hårt, så det gör jätteont, så blir du strykrädd. Ingen kan säga att nästa smäll kommer kanske knappt kännas alls och du vågar tro det.
Själv intalar jag mig att om det blir en repris så är jag bättre förberedd den här gången, Jag vet att det går över, jag vet att jag varken kommer avlida eller bli galen, jag vet att jag inte inbillar mig, jag vet att jag inte gör något fel. Men i slutändan så innebär det ändå att jag kommer få gå igenom det, om det blir så, och det känns fortfarande skitläskigt.
Nu länkade dom till den här bloggposten från en pappa som "överlevt" ett kolikbarn och efter att ha läst den, H&Hs inlägg och alla kommentarer förstår jag.
Det är väl klart att man inte släpper det. Det är väl klart att en sån upplevelse lever kvar. All skuld över att vara sämst på att vara mamma, all rädsla över att utsätta sig för sociala situationer, all skam när pyret var så perfekt i andras sällskap, all panik när det inte var mysigt, all avundsjuka när andras bebisar var nöjda och tysta, det sätter ju så klart sina spår.
Nu är hon ju inte alls så där skrikig längre. Nu kan vi ju ge oss ut i sociala sammanhang. Nu är det ju mysigt. Ändå kan jag känna hur varje gång hon blir arg och ledsen så förväntar jag mig någonstans att den där gamla hysterin ska komma tillbaka. Ändå kan jag känna hur jag undviker att ge mig ut i sociala sammanhang. Ändå kan jag känna att det är svårt att helt njuta av det mysiga.
Visst, även om hon har lagt panik-falsett-skriken-i-timmar bakom sig så är det kanske inte en helt lätthanterlig liten dam, humöret, temperamentet, viljan av stål finns ju fortfarande där. Att sitta och fika med vänner i timmar gick inte på grund av skriken då, det går inte på grund av temperamentet nu och det handlar fortfarande väldigt mycket om att hålla den lilla damen nöjd. Som de skriver så är det inte en bara att ta med sig ungen modell vi har, för det är så, barn kommer i väldigt mycket olika modeller.
När alla nu gratulerar till bebisen i magen, till vår tur, till att vi ska bli fyra, till vad som väntar, så har jag lite svårt att ta till mig det. För även om jag verkligen är glad över det här så är jag fullkomligt livrädd för en repris. Nästa behöver inte alls bli likadan, får jag höra när jag luftar min oro, vilket hjälper föga. Om någon slår till dig, hårt, så det gör jätteont, så blir du strykrädd. Ingen kan säga att nästa smäll kommer kanske knappt kännas alls och du vågar tro det.
Själv intalar jag mig att om det blir en repris så är jag bättre förberedd den här gången, Jag vet att det går över, jag vet att jag varken kommer avlida eller bli galen, jag vet att jag inte inbillar mig, jag vet att jag inte gör något fel. Men i slutändan så innebär det ändå att jag kommer få gå igenom det, om det blir så, och det känns fortfarande skitläskigt.
Kommentarer