Jag mår illa. Det har ju sin naturliga förklaring, men är ändå skitjobbigt. Jag behöver inte springa och spy, vilket jag antar att jag ska vara tacksam för, men å andra sidan så är det inte något jäkla morgonillamående som det brukar tjatas om, utan mer ett dygnetruntillamående.
För att undslippa det mesta av illamåendet ska jag äta. Tjena. Det känns ju såväl logiskt som lockande.
Jag är trött. Av samma naturliga anledning. Inte lite matt som förra gången utan mer i klass med att jag skulle kunna sova dygnet runt, somna stående, håller mig jättelänge för att det är jobbigt att gå och kissa, kryper efter pyret för att det är för jobbigt att ställa mig upp, tror att bli slagen av en slägga skulle kännas uppiggande i jämförelse, och så vidare.
För att komma över och runt tröttheten ska jag aktivera mig. Bra där. Precis vad som känns naturligt.
Jag är nojjig. För att det tillhör det naturliga tillståndet. Men jag är mer nojjig än förra gången, hur det nu kan komma sig, och går omkring och håller andan.
För att sluta nojja mig ska jag acceptera att jag nojjar. Självklart. En baggis.
Att jag sedan inskrivningen på mödravården har gått ner i vikt, en sådär 2-3 kg, känns, förutom som en god anledning att nojja mig, väldigt passande.
Att vara gravid den här gången är som en evig tvärtom-lek, vilket är lite förvirrande. Att jag är helt slutkörd, mår illa och är ständigt orolig gör ju möjligtvis förvirrad till ett ursprungligt tillstånd, så då blir det förvirrings-överbelastning av att hela tillvaron är så motsägelsefull.
Det är som att ständigt gå omkring och backa bil med släp; tänk tvärtom. Suck.
Jag hoppas att veckorna går fort.
Kommentarer