Gnällignällgnäll.

Två veckor hemma som föräldraledig. Härifrån till evigheten. Jag försöker anpassa mig, jag försöker se det ur alla vinklar, jag försöker... Jag misslyckas.
Jag känner mig så här:

                                                            Som en desperat hemmafru.
Jag plockar, jag städar, jag diskar, jag handlar, jag leker pedagog, jag tar promenader, jag vattnar blommor, jag lagar mat, jag bäddar sängen. Att det ska vara svårt att hålla hemmet snyggt när man är hemma med småbarn förstår jag inte, det är ju det enda man kan göra. Visst, de där första galna månaderna är det omöjligt, men nu? Inte så svårt. Inte ens när man är så preggo-trött att man är svimfärdig halva dagen och har klängigaste speedy-ungen på planeten.
Men jag hatar det.
Det känns som att jag har världens skönaste arbetskamrat, om än en med vansinniga humörsvängningar, höga krav och ett gigantiskt ego, men världens sämsta jobb. Mest är det ensamheten. Jag känner mig isolerad, begränsad, som att jag sakta men säkert tappar kontakten med alla, vilket gör mig ledsen och låg. De få fina människor jag kan träffa på dagarna är mitt livselixir, det som får mig att hålla huvudet ovanför ytan.
Så har vi sysslolösheten. Att inte ha något meningsfullt att sysselsätta mig med. Vilket låter otacksamt och egoistiskt när jag har den viktigaste sysselsättningen av alla; att hjälpa pyret att växa upp. Men jag är otacksam och egoistisk ibland, jag vill ha något mer.
Jag visste från början, långt, långt innan jag ens lyckades bli gravid, att föräldraledighet inte skulle passa mig. Men jag förberedde mig, gjorde upp en plan för att stå ut, hittade en lösning och allt sprack totalt. Nu ska jobbet som jag bara kan tänka mig att ha under en begränsad tid, för att det får mig att må så dåligt, vara min fasta anställning en lång tid framöver.
Det får mig att ge upp en smula.
Jag älskar pyret och jag kan knappt vänta på att få träffa den lilla där inne, men jag håller på att deppa ihop, jag håller på att bli tokig.