Jag var på väg hem från skolan, som ligger på promenadavstånd, när jag märkte hur hungrig jag var, så jag ökade takten lite.
Dessutom märkte jag halvvägs att jag gick lite med benen i kors, om ni förstår vad jag menar.
Jag ökade takten lite till.
Nära hemmet kom en gubbe mot mig och ropade "Ursäkta fröken?!" Jag försöker vara hjälpsam så jag stannade för att se vad han ville och fick veta att han sökte en brevlåda att stoppa brevet han hade i handen i.
Jag klurade lite och kunde peka honom i rätt riktning, varpå han sträcker fram brevet och säger "Kan jag lita på dig att lägga det där?"
Nänänä, jag hade ingen möjlighet att gå längre bort än dit jag skulle förklarade jag vänligt men bestämt, varpå han på ett obehagligt sätt börjar truga.
"Men du kom ju här som en ängel. Och är ju så söt, bla, bla, bla.."
Jag tappar orken och säger åter igen nej och börjar gå.
Han följer efter bakom mig och ropar då och då frågor:
"Ursäkta fröken, är det långt?"
"Ursäkta fröken, finns det ingen närmre?"
"Ursäkta fröken, om jag måste få fram brevet senast imorgon?"
Jag saktar inte in utan ökar stadigt avståndet och ropar svar tillbaka:
"Nja."
"Nej."
"Då får du gå till "Posten" i mataffären."
Ge dig gubbe, är vad jag tänker, samtidigt som jag välsignar mina långa ben som ger mig ett behagligt avstånd från äcklet.
Inte nog med att han fördröjde min lunch, han fick mig att tappa aptiten lite grann.
Dessutom tänker jag att det är precis såna där sliskiga gubbar som tar bort hjälpsamheten i samhället, för nog blir man lite mindre benägen att försöka hjälpa karlar när de ska visa sig vara lite obehagliga, påträngande och efterhängsna.
Dessutom märkte jag halvvägs att jag gick lite med benen i kors, om ni förstår vad jag menar.
Jag ökade takten lite till.
Nära hemmet kom en gubbe mot mig och ropade "Ursäkta fröken?!" Jag försöker vara hjälpsam så jag stannade för att se vad han ville och fick veta att han sökte en brevlåda att stoppa brevet han hade i handen i.
Jag klurade lite och kunde peka honom i rätt riktning, varpå han sträcker fram brevet och säger "Kan jag lita på dig att lägga det där?"
Nänänä, jag hade ingen möjlighet att gå längre bort än dit jag skulle förklarade jag vänligt men bestämt, varpå han på ett obehagligt sätt börjar truga.
"Men du kom ju här som en ängel. Och är ju så söt, bla, bla, bla.."
Jag tappar orken och säger åter igen nej och börjar gå.
Han följer efter bakom mig och ropar då och då frågor:
"Ursäkta fröken, är det långt?"
"Ursäkta fröken, finns det ingen närmre?"
"Ursäkta fröken, om jag måste få fram brevet senast imorgon?"
Jag saktar inte in utan ökar stadigt avståndet och ropar svar tillbaka:
"Nja."
"Nej."
"Då får du gå till "Posten" i mataffären."
Ge dig gubbe, är vad jag tänker, samtidigt som jag välsignar mina långa ben som ger mig ett behagligt avstånd från äcklet.
Inte nog med att han fördröjde min lunch, han fick mig att tappa aptiten lite grann.
Dessutom tänker jag att det är precis såna där sliskiga gubbar som tar bort hjälpsamheten i samhället, för nog blir man lite mindre benägen att försöka hjälpa karlar när de ska visa sig vara lite obehagliga, påträngande och efterhängsna.
Kommentarer