Cheferna kom smygande i korridoren, kom in på mitt rum, stängde dörren, började sjunga och överlämnade en present.
Tre personer, en blomma och ett maffigt presentkort, fem minuter sen var det avklarat.
"Vad jobbiga ni är!" sa jag
"Välkommen in i Don't give a fuck-klubben!" sa chefen i min ålder.
Det var ungefär vad jag klarade av.
Jag uppskattar att ha chefer som lyssnar, förstår och respekterar den man är.
Kan vi återgå till vardagen nu?
Kommentarer