Jag kan inte påstå att jag någonsin längtat ut på landet. Det är inte i mitt dna att bo långt från allt i tystad. Jag trivs att besöka den, lugnet och tystnaden, jag kan uppskatta skog och vida vidder för en stund, men kanske mer vid behov än som ett stadigt sällskap. 
Eller att senare på kvällen åter få lyssna på den 80-tals fantast som spelar någonstans i närheten som ett regelbundet inslag. Kanske är det från någon restaurang eller så. Sanne Salomonsen elsker, Whitsnake är fools och Queen rockar, medan jag vill sova.
Med det sagt. Det är inte så att jag därför trivs med att bo mitt i hög musik. Det är inte heller i mitt dna att komma hem till att lyssna på 2 timmar zumba med hög tillhörande musik..
Eller att senare på kvällen åter få lyssna på den 80-tals fantast som spelar någonstans i närheten som ett regelbundet inslag. Kanske är det från någon restaurang eller så. Sanne Salomonsen elsker, Whitsnake är fools och Queen rockar, medan jag vill sova. Jag skulle få stora skälvan av att bo ute på landet i tystnaden för mer än några dagar, men jag får också ett mindre nervsammanbrott av att bo mitt i återkommande basdunk. Svårt det blir då.
Lösningen?
Jag tittar på medan andra gör zumba, det gör det roligare, och jag tävlar med mig själv att identifiera 80-tals rocken för då känner jag mig duktig. Båda aktiviteterna handlar ju egentligen om att jag börjar bli väldigt bra på att vara gammal, men och? Vi ska alla vara bra på något.
Kommentarer