För nitton (!) år sedan började jag hänga med herr B.o.B. Det har ju hänt en och annan sak sedan dess, mycket skoj men också en del riktigt svåra saker.
Igår tog vi oss en dag för oss själva för att få vara med om det nuvarande livets lyx: Att ha tid.
Tid att promenera tillsammans. Det gjorde vi i nästan 20 000 steg enligt stegräknaren, vilket pajade mina höfter t.o.t.a.l.t. men knivhuggen jag känner i dem var femte minut idag är värt det.
Tid att gå i affärer, och bland annat få lite kläder köpta av maken. Kanske mest ett nöje för mig, men det var han som erbjöd sig och jag tackade inte nej.
Tid att fika och faktiskt känna vad kladdkakan smakade. Den smakade gott.
Tid att prata med varandra, och då faktiskt höra vad den andre säger och kunna svara i hela meningar, på en gång och inte en timme senare.
Tid att äta tillsammans utan att sleva in maten med en hand så snabbt man kan innan man måste följa med någon på toaletten. Vi kände till och med att vi njöt av maten.
Tid att välja. Välja var vi ville gå, vad vi ville göra och vad vi ville prata om.
Barnen var trötta när vi kom hem, eftersom det var en stund efter läggdags, så de somnade snabbt som attan. Så vi kunde göra marängsviss, hyra en film och smaka på den Prosecco som herr B.o.B. fått i present. Ett och ett halvt glas senare somnade jag. Alltså: fortfarande totalt meningslöst för mig att dricka alkohol. Att det är ett nervgift med sömnframkallande egenskaper är jag ett tydligt exempel på.
Söndagen utnyttjade vi till att ta en lång promenad (förlåt höfter) till parken lite längre bort. Vi åt lunch på pizzerian i närheten och tog en spontan lekträff med finaste mammakompisen och dotter. Jag fattar inte att jag har sådan tur att en så fin människa vill hänga med mig.
Sen gick jag hem och däckade med förkylning och aj. Men vad gör väl det.
Vilken helg!
Kanske låter den enkel. När man pratar om att få tid tillsammans som par under småbarnsåren blir det lätt prat om spa-weekend, lyxiga middags kvällar med teaterbesök, eller andra stora planer. Men vi fick mer än så, vi fick tid. Det är väl lyx om något.
Kommentarer