Vid dagens läggning med Polarn:
"Mamma, jag klappar dig." (hon stryker mig över armen)
"Jag känner det, tack älskling."
"Mamma, du fin!"
Naaaaaw.
För att verkligen säkerställa att det blir födelsedagskalas med presenter snart, så upprepar hon proceduren.
Det fanns ju en tanke om att ordna ett lite större kalas för lilla damen. Sen kom sjukdomsmånaderna from hell. Sen sitter herr B.o.B. konstant kvällarna igenom med datorn full av jobb, eller tar hand om pyjamasklubben, och meddelar dessutom annalkande servicehelg på jobbet. Sen kom jag in i en ny tentavecka. Sen läste jag igenom nästa kurs som börjar på måndag.
Sen gav jag upp.
Då känns det skönt att någon klappar försiktigt på en och kallar en fin. När ens egna liv liksom bara rinner mellan fingrarna och drunknar i vardagstristessen.
Kommentarer