Jag läste en debattartikel för ett tag sedan. Den handlade om hur föräldrar har tappat sin föräldraroll och var så fokuserade på sitt att de missade barnens första tid. Jag tror att den kom i debatten huruvida det var bra eller dåligt att Petra Mede skulle jobba så snart efter att hon fått barn.
Den störde mig.
Föräldrar beskrevs som egoistiska varelser som fick panik om öppna förskolan behövde vara stängd en dag eftersom de använde den som barnpassning. De lämnade barnen vind för våg medan de pratade med varandra eller pillade på sina mobiler. Jag har aldrig varit på öppna förskolan så inte vet jag hur det går till, men jag känner mig skeptisk till beskrivningen på grund av sammanhanget den presenterades i.
Varför denna eviga skuldbeläggning på föräldrar (främst mammor) som inte finner tillfredsställelse i föräldraledigheten eller att spendera varje sekund med sitt barn?
Att försöka trycka in gamla föräldrarollen i dagens samhälle är orättvist.
Förr kunde föräldrar (mammor) vara lugna och trygga i den där första tiden med sina barn minsann, ingen stress i att förverkliga sig själva eller överge sina barn, att vara förälder (mamma) räckte. Minsann.
Men i ett historiskt perspektiv så är vår levnadsstil; ensamma i små konstellationer intryckta i lägenheter och hus, individuellt paketerade som små isolerade öar, ganska ny. Det är inte så länge sedan samhället byggde på kollektiv. Flera generationer levde tillsammans och/eller grannar var närvarande.
Hur många bor det hos dig?
Hur bra kontakt har du med dina grannar?
Att vara ensam med sitt barn tio, elva, tolv timmar om dagen, fem dagar i veckan är ett relativt nytt sätt att leva. Att kvinnor inte finner sig i att vara hemmafruar är också relativt nytt ur ett historiskt perspektiv, dumma oss kvinnor som plötsligt vill göra saker för vår egen skull och utveckling.
Är det så himla märkligt att föräldrar (mammor) slår bakut? Att de där många ensamma timmarna med ett barn där tillvaron plötsligt ska handla om städa, diska, tvätta, byta blöja, göra pruttljud, torka tårar och skaka på en skallra, inte räcker.
Varför vill andra kvinnor trycka ner kvinnor som inte trivs med den isoleringen och bristen på utmaning?
För det hör rastlösa jag som är så vansinnigt dålig på att finna mig på den här öde ön, att jag ska njuta av det kravlösa och frihet från prestation, att jag ska lära mig att bara vara i nuet med pyret, med en undermening att jag skadar pyret om jag ger mig ut på egna äventyr.
Men jag trivs med krav och att prestera, det utvecklar mig. Jag trivs med pyret också, hon är underbar. Men isoleringen, den tar död på min själ. I andra tider och i andra kulturer idag så är omhändertagandet av barnen ett ansvar för fler än bara mamman, tänk, de barnen verkar inte ta skada av det.
Jag har hört andra säga att de skulle vilja vinna storkovan, bli multimiljonärer, då skulle de sluta jobba och bara leva Hollywoodfruar-livet. Jag undrar hur de tänker. De kvinnorna verkar ha supertrista liv, helt utan mening. Men för all del, en del trivs så, precis som att en del trivs utmärkt med all lulla omkring ensamma hemma med sina barn, fria från yttre krav och prestationer.
Tänk om kvinnor kunde sluta trycka ner och skuldbelägga varandra i just föräldrarollen och acceptera att vi är olika människor såväl innan som efter att vi blir mammor.
En bra mamma är en lycklig mamma, så låt mig få vara lycklig.
Den störde mig.
Föräldrar beskrevs som egoistiska varelser som fick panik om öppna förskolan behövde vara stängd en dag eftersom de använde den som barnpassning. De lämnade barnen vind för våg medan de pratade med varandra eller pillade på sina mobiler. Jag har aldrig varit på öppna förskolan så inte vet jag hur det går till, men jag känner mig skeptisk till beskrivningen på grund av sammanhanget den presenterades i.
Varför denna eviga skuldbeläggning på föräldrar (främst mammor) som inte finner tillfredsställelse i föräldraledigheten eller att spendera varje sekund med sitt barn?
Att försöka trycka in gamla föräldrarollen i dagens samhälle är orättvist.
Förr kunde föräldrar (mammor) vara lugna och trygga i den där första tiden med sina barn minsann, ingen stress i att förverkliga sig själva eller överge sina barn, att vara förälder (mamma) räckte. Minsann.
Men i ett historiskt perspektiv så är vår levnadsstil; ensamma i små konstellationer intryckta i lägenheter och hus, individuellt paketerade som små isolerade öar, ganska ny. Det är inte så länge sedan samhället byggde på kollektiv. Flera generationer levde tillsammans och/eller grannar var närvarande.
Hur många bor det hos dig?
Hur bra kontakt har du med dina grannar?
Att vara ensam med sitt barn tio, elva, tolv timmar om dagen, fem dagar i veckan är ett relativt nytt sätt att leva. Att kvinnor inte finner sig i att vara hemmafruar är också relativt nytt ur ett historiskt perspektiv, dumma oss kvinnor som plötsligt vill göra saker för vår egen skull och utveckling.
Är det så himla märkligt att föräldrar (mammor) slår bakut? Att de där många ensamma timmarna med ett barn där tillvaron plötsligt ska handla om städa, diska, tvätta, byta blöja, göra pruttljud, torka tårar och skaka på en skallra, inte räcker.
Varför vill andra kvinnor trycka ner kvinnor som inte trivs med den isoleringen och bristen på utmaning?
För det hör rastlösa jag som är så vansinnigt dålig på att finna mig på den här öde ön, att jag ska njuta av det kravlösa och frihet från prestation, att jag ska lära mig att bara vara i nuet med pyret, med en undermening att jag skadar pyret om jag ger mig ut på egna äventyr.
Men jag trivs med krav och att prestera, det utvecklar mig. Jag trivs med pyret också, hon är underbar. Men isoleringen, den tar död på min själ. I andra tider och i andra kulturer idag så är omhändertagandet av barnen ett ansvar för fler än bara mamman, tänk, de barnen verkar inte ta skada av det.
Jag har hört andra säga att de skulle vilja vinna storkovan, bli multimiljonärer, då skulle de sluta jobba och bara leva Hollywoodfruar-livet. Jag undrar hur de tänker. De kvinnorna verkar ha supertrista liv, helt utan mening. Men för all del, en del trivs så, precis som att en del trivs utmärkt med all lulla omkring ensamma hemma med sina barn, fria från yttre krav och prestationer.
Tänk om kvinnor kunde sluta trycka ner och skuldbelägga varandra i just föräldrarollen och acceptera att vi är olika människor såväl innan som efter att vi blir mammor.
En bra mamma är en lycklig mamma, så låt mig få vara lycklig.
Kommentarer