Roll over Beethoven.

När jag var tonåring var musik livsviktigt. Jag hade råkoll på allt som hände och "upptäckte" artister före klasskamraterna. Mycket tid ägnades åt att spela in blandband, spela in låtar från radion utan att få med radioprataren, och att kopiera band från vänner och bekanta.
Det var otänkbart att inte bry sig, att inte veta, eller att inte orka.
Det var, som i då, för länge sedan.
Att "lära" sig nya artister är plötsligt inte spännande och roligt utan jobbigt och ansträngande, så därför lyssnar jag på nya album av gamla artister, gärna samlingsalbum, och hör bara det nya när jag lyssnar på Mix Megapol i bilen.
Jag trodde att det kanske skulle bli bättre med Spotify, när allt nytt finns tillgängligt utan att jag riskerar köpa en hel skiva för en enda bra låts skull. Men nej. Jag vet ju inte vad de där nya artisterna heter och orkar inte ta red på det heller, så jag söker bara rätt på nya album av gamla artister, gärna samlingsalbum.
Fast ibland så. Ibland kan tant. 
Eller egentligen inte, för jag hittar ju allt hundra år efter alla andra, efter flera hitar som spelats sönder på radion och flera album redan släppta, med tantiga kommentarer som "Jahaaa, var det han som sjöng den där också?" eller "Hur ofta släpper de skivor nu för tiden?"
Nu, hundra år efter alla andra har jag "upptäckt" Bruno Mars. Jädra mysig snubbe det där, med massor med bra låtar. Två skivor kunde jag ladda ner och lyssna på under morgonpromenaden, för de släpper ju skivor så ofta nu för tiden och inte visste jag att det var samma snubbe som sjöng "Grenade", "Just the way you are" och "Locked out of heaven".
Spännande med lite nytt sådär, medan jag väntar på att Billy Idol ska släppa något.