Efter några dagar med värk i bröstet, dålig kondis och allmän trötthet kulminerade det hela med en plötsligt hjärtklappning under frukosten där jag satt ensam med min gröt och läste en bok. Viktigt att börja jobba på årets boklista. Pulsen sköt iväg till 120 och höll sig där. Jag tänkte att det skulle gå över, jag tänker alltid att kroppen tar hand om det mesta av sig självt. Men efter en kvart låg den kvar där mellan 115-120. Då började jag känna mig lite olustig i kroppen, darrig och andfådd.
Av någon anledning tänkte jag att det skulle hjälpa att röra sig lite, så jag plockade undan frukosten, gick och borstade tänderna och klädde på mig. Pulsen gav sig inte riktigt. Då tänkte jag att det var bäst att ringa efter hjälp.
Arvsmassornas pappa var en timme bort, så jag ringde mamma också, som kom förbi. Sen ringde jag till sist ambulans, hur fånigt det än kändes, för det är ju aldrig något särskilt när man söker vård, känns det som. Här är lilla jag och tar upp vårdens resurser.
Ambulansen kom inom några minuter, EKG var fint, blodtrycket lite högt och pulsen hade gått ner till 90-95 efter att jag suttit still en halvtimme. Normalt ligger den ju på sådär 65 i vila, så det var väl bra att åka in och få en koll. Eller är det?
På nya fina akutmottagningen fick jag ligga med EKG en halvtimme och ta en massa prover, när EKG:t var fint så fick jag sitta i väntrummet och vänta på provsvar. Tydligen så är det så att på nya fina akutmottagningen så kommer läkaren sen och delger provresultaten och informerar om planering till patienten medan den sitter i väntrummet, tillsammans med andra patienter.
Japp, läkaren stod upp framför mig och informerade om lätt förhöjda värden på proverna för röda blodkroppar och att remiss skulle skickas till vårdcentralen men nu kunde jag gå.
I journalen kunde jag senare utläsa:
Jaha, ingen nämnde något om mina lungor eller att det är det vårdcentralen ska följa upp tillsammans med en långtids-EKG. Men å andra sidan kunde läkaren inte hitta några anteckningar i min journal och undrade om jag gick till privatläkare. Nog är det få anteckningar men jag ser dem tydligt på 1177. Kanske är det någon annans bedömning som läkaren nu skrivit i min journal.
Men det var väl bra att åka in ändå, så man får veta vad som pågår, det blir man ju lugnare av.
På årets boklista är det nu en bok uppskriven, för det kunde jag använda det nya, fina väntrummet till.
Kommentarer