Jag kom ut i köket och hittade Lillfjant ståendes utsträckt med sina små tassar på fönsterbrädan, stel som en pinne. Försiktigt tittade jag ut genom fönstret och såg en skata sitta precis utanför. Det är så lätt att se när det är jakt på gång, vare sig det är en fågel utanför fönstret eller ett småkryp inne på golvet. Varenda muskel är på helspänn, alla rörelser är små och ryckiga och blicken gjord av stål.
Lillfjant spanade tålmodigt som en riktig jägare, en sådan väldigt, väldigt duktig kissekatt. Nästa gång tar du den lilla vän, jag tror på dig.
Skatan tjattrade retsamt och struttade runt innan den flög iväg. Det är ju så sorgligt att se den lilla jägaren förbereda sig, helt driven av sina instinkter och på något sätt tro att det finns en chans. Samtidigt som skatan har total koll på läget, fullt medveten om den obefintliga risken för fara och kan visa upp sig i lugn och ro.
Lillfjant stod förväntansfullt kvar efter att skatan flugit. Jag drog fram pallen så hon fick lite lättare att titta ut, hon klev upp och fortsatte spana. Efter en stund hörde jag skatans tjattrande och visst var den tillbaka.
Lillfjant spanade tålmodigt som en riktig jägare, en sådan väldigt, väldigt duktig kissekatt. Nästa gång tar du den lilla vän, jag tror på dig.
Kommentarer