Farbror Mårrhår.

Jag hade bråttom till jobbet imorse för att jag behövde ta emot en patient tidigt. Därför blev det lite bekymmersamt för mitt katthjärta att fundera över hur jag skulle hantera den här:

På promenaden till förskolan kom det en katt. Den jamade innan den ens såg oss, och kom fram för att bli klappad så snart vi kom nära. Arvsmassorna var inte sena att tillmötesgå den begäran. Problemet var att sen följde den med oss. Länge. 

Först tyckte jag att det var lite lustigt. 

Sen började jag oroa mig för att katten var vilse. 

Vi har aldrig sett den förut, och den ville uppenbarligen inte lämna oss. Men jag hade verkligen inte tid att ta hand om en vilsen katt,  även om det skulle gjort arvsmassorna överlyckliga. När vi kom till en bro över en hårt trafikerad väg vågade katten inte följa med och vi lämnade farbror Mårrhår (Pyrets idé) bakom oss. Efter att ha lämnat Polarn på förskolan och gick samma väg tillbaka, var katten borta. 

Jag har tänkt på den där katten hela dagen.

Hur fånigt som helst för alla som inte är kattmänniskor.

Lite distraktion fick jag till kvällen när jag träffade pluggisarna för en middag. Jag invigde helgen med:

En fantastisk risotto.
och:

en jättegod creme bruleé, på Exit Lounge. 

Men nu tänker jag på katten igen. Jag undrar om den mår bra.