Fortsätt till huvudinnehåll

Snart vardag.

Tanken var att några dagar med hotellfrukost, fika, bäddade sängar och middagar på restaurang skulle få det att kännas mer som att man har haft semester, nu när man varit ledig så många dagar.

Ett fantastisk besök på Universeum ingick såklart.
Där personalen, mitt i besökskaoset, lyckades få fram en säkerhetsnål som vi kunde använda då Polarn hade fått en sticka i foten när hon sprang runt i strumplästen. Det kan man kalla service.

Vi var också på Lisebergsteatern och såg på Emil i Lönneberga. 
Arvsmassorna skrattade så där innerligt att jag ägnade mer tid med att titta på dem, än att titta på föreställningen. 

Men nu när vi är hemma känns det nästan än mer som en markering på att snart är det över. Ledigheten alltså. 

Jag anar att det kommer bli extra skoj att få upp arvsmassorna på morgonen på måndag. 
De har lyckats vänja sig att somna sent, inte för att vi inte försökt få dem i säng. Det har nog mer varit en oförmåga att hålla samma tempo som de får i skola och förskola och att de sovit en stund längre på morgonen. Att vara ute och promenera i ett par timmar räcker inte för att trötta ut dem och det som skulle krävas orkar inte vi med. 

Själv är jag nog mest besviken på att ha varit ledig i 16 dagar och fått sovmorgon bara en av de dagarna. Försten upp, alltid redo, alltid halvdöd, men aldrig överraskad. Kanske det är en bidragande del i min besatthet av hotellfrukost; någon annan har fixat kaffet och ställt fram yoghurten. Ens önskningar blir rätt enkla när man analyserar dem närmare. Fast drömmen om att någon gång igen känna mig utvilad behöver nog ingen analys, den behöver nog bara självdö och få en fin begravning. 

Imorgon är alltså sista lediga dagen innan det är dags att ta sig i kragen igen. Söndagsångest de lux. 16 dagar ledigt som var tänkta till att hinna med så mycket, men bara en bråkdel blev gjort, lika traditionsenligt som Grevinnan och betjänten.
Å andra sidan så slipper man snart hantera den ständiga millimeterrättvisan, att påminna och upprepa allt 10 gånger innan resultat uppnås, att plocka oväntade saker från oväntade platser 20 gånger per dag, och att svara på frågor var tredje sekund. 
Det går att finna något positivt med det mesta. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.