Vi är ju med katt nu igen, nu för tiden, numera, åter igen, efter ett kortare uppehåll.
Pyret är en fullblods-kattfantast, hon har det i blodet på något sätt. Det sista hon gör när hon går och det första hon gör när hon kommer hem är att hälsa på den sociala av våra två katter. När någon av katterna är inom en radie på en halvmeter så tappar hon all koncentration och dras till katten som om den vore ett magnetisk fält. Men det gäller inte bara våra katter. Ser hon en katt ute så låter hon som om hon sett en magisk enhörning och hon lever på lyckan att få klappa en katt i flera timmar. Fast hon har två hemma.
Eftersom hon är så totalt överförtjust i våra katter valde jag därför att bespara henne det mindre gosiga med att ha långhåriga katter. Inte att det fastnar bajs i pälsen ibland, det är hon med och hjälper till att ta hand om. Nä, jag menar att de får tovor.
Den inte-alls-sociala argbiggan till katt vi har hade fått tovor i ljumsken. Där de brukar få tovor. Jag fick därför ta mig än detta, inlåst på toaletten. Med ett stadigt grepp, lugn röst, och djupa andetag för att hålla pulsen nere var det till att använda såväl borste, som kam och sax. Hon blev fullkomligt rosenrasande. När hon inte kom åt att rivas så försökte hon bitas, fast inte helhjärtat, hon markerade bara med tänderna, så jag vann. Rivsår fick jag dock, och jag fick lyssna till ett evigt, avgrundsdjupt morrande och väsande, värdigt en demon från valfri skräckfilm under hela tiden.
Om Pyret sett denna brutala uppvisning hade hon aldrig förlåtit mig. Eller vågat röra katten igen. Men katten har redan förlåtit mig i alla fall.
Kommentarer