Städa, städa, varje freda.

Jag vet att man nästan inte får erkänna sånt här. Man ska ju acceptera att livet med småbarn tar tid i anspråk, att det gör tillvaron stökig och att det inte går att ha snyggt och prydligt hemma.
Fast jag älskar ett rent, städat, i ordningplockat hem. Om det är stökigt, dammigt och ostädat så mår jag kanske inte "dåligt" men i alla fall sämre.
Det är inte alls så att jag tar tid från att vara med barnen till att städa istället, jag är kreativ och utnyttjar alla tillfällen. Som klassikern att städa ur handfatet medan man borstar tänderna. Den kan man överföra till alla möjliga andra situationer. Fixa barnens garderober medan de klär på sig och man måste stå en millimeter bort samtidigt som de "Kan själv!".
Göra rent kakel medan man duschar.
Göra rent köket medan man lagar mat.
Plocka med sig löst tjafs och återföra dem till sin rätta plats, när man går till andra rum i hemmet.
Eller så tar man bara in ungarna i städningen, det gäller väl att passa på medan de fortfarande är i jagvillhjälpatill-fasen.
Att gå och lägga sig till ett hem i ordning är trevligt för själen, det är lugnande att veta att inget ligger och "borde" bli gjort. Därför att det ren och skär njutning att gå till sängs när disken är plockad, köket är rent, golven är dammsugna och torkade, alla ytor är dammade, alla speglar putsade, tvätten hängd och sängen nybäddad. Jag somnar till doften av grönsåpa, med sällskap av skammen av att vara en förälder som vill ha ett städat hem.
Jag hoppas sådana som jag kan bli accepterade i samhället snart vi också.