En av lärarna på universitetet påpekade att sådär lagom till tredje terminen brukade en osäkerhet infinna sig bland eleverna. Det var vanligt att börja ifrågasätta om man valt rätt, om utbildningen var bra, om det var vad man ville, om man trivdes, och med det brukade avhoppen dyka upp.
Det stämmer säkert.
Fast att jag sitter och känner mig osäker beror nog mycket på attityden till utbildningen från de som inte går den.
Om någon är utbildad elektriker ifrågasätter man inte att hen kan mer om el än en själv. Om någon är utbildad jurist ifrågasätter man inte om hen kan mer om lagen än en själv. Om någon är utbildad sjuksköterska eller läkare ifrågasätter man inte att hen kan mer om vård och sjukdomar än en själv. Om någon är utbildad arkitekt ifrågasätter man inte att hen kan mer om strukturer och byggnader än en själv.
Ni förstår poängen?
Men om man läser till socionom. Inte kan väl jag mer om de ämnen jag läser än de som inte har läst dem heller. Inte kommer vi kunna mer om hur människor fungerar, hur lagarna ser ut eller hur samhället är sammansatt, så fånigt. Det är väl sådant man kan bara genom att ha livserfarenhet, genom att prata med folk, genom att läsa Aftonbladet.
Det känns nedslående. Mina kunskaper som målare blev aldrig ifrågasatta, mina kunskaper om blommor blev ofta efterfrågade och då hade jag "bara" lärlingsbakgrund. Men mina kunskaper kring människan och samhället efter avslutad mentalskötarutbildning, 5 års arbetslivserfarenhet från äldreomsorg och psykiatrin och ett års högskolestudier med blivande kandidatexamen som socionom betyder inte alls så mycket tydligen.
När så människosynen och samhällssynen rasar samman, rasismen brer ut sig, när rent felaktiga påståenden inte kan överröstas med fakta, när enskilda individer ska klumpas ihop till ett "dom där", samtidigt som man har fakta, när man är utbildad att förstå och se en annan vinkel. Då blir man lite tveksam, vad ska jag med den här utbildningen till?
Om allt jag lär mig, allt jag läser, allt jag hör ska misstas för åsikter. När människor pratar med en läkare om sjukdomar så är det ingen som antar att läkaren svarar med personliga åsikter, de tar för givet att det är hens kunskap från utbildningen som talar. Om jag svarar så är det tydligen inte den kunskap jag förvärvar mig som svarar, utan min personliga åsikt.
Så förutom att utbildningen kommer ses som en kandidatexamen i personliga åsikter så kommer jag sen sitta med något slags arbete där jag har begränsade resurser att göra det jag är utbildad till.
Grejt.
Det mest ironiska med det hela är väl kanske att utbildningen också gör att jag sitter med kunskapen för att förstå varför jag inte blir lyssnad på och varför jag blir misstrodd. Jag kan förklara och förstå varje enskild persons specifika anledning till att min kunskap bemöts med en suck. Frågan är om det är värt sju terminers studielån.
Det stämmer säkert.
Fast att jag sitter och känner mig osäker beror nog mycket på attityden till utbildningen från de som inte går den.
Om någon är utbildad elektriker ifrågasätter man inte att hen kan mer om el än en själv. Om någon är utbildad jurist ifrågasätter man inte om hen kan mer om lagen än en själv. Om någon är utbildad sjuksköterska eller läkare ifrågasätter man inte att hen kan mer om vård och sjukdomar än en själv. Om någon är utbildad arkitekt ifrågasätter man inte att hen kan mer om strukturer och byggnader än en själv.
Ni förstår poängen?
Men om man läser till socionom. Inte kan väl jag mer om de ämnen jag läser än de som inte har läst dem heller. Inte kommer vi kunna mer om hur människor fungerar, hur lagarna ser ut eller hur samhället är sammansatt, så fånigt. Det är väl sådant man kan bara genom att ha livserfarenhet, genom att prata med folk, genom att läsa Aftonbladet.
Det känns nedslående. Mina kunskaper som målare blev aldrig ifrågasatta, mina kunskaper om blommor blev ofta efterfrågade och då hade jag "bara" lärlingsbakgrund. Men mina kunskaper kring människan och samhället efter avslutad mentalskötarutbildning, 5 års arbetslivserfarenhet från äldreomsorg och psykiatrin och ett års högskolestudier med blivande kandidatexamen som socionom betyder inte alls så mycket tydligen.
När så människosynen och samhällssynen rasar samman, rasismen brer ut sig, när rent felaktiga påståenden inte kan överröstas med fakta, när enskilda individer ska klumpas ihop till ett "dom där", samtidigt som man har fakta, när man är utbildad att förstå och se en annan vinkel. Då blir man lite tveksam, vad ska jag med den här utbildningen till?
Om allt jag lär mig, allt jag läser, allt jag hör ska misstas för åsikter. När människor pratar med en läkare om sjukdomar så är det ingen som antar att läkaren svarar med personliga åsikter, de tar för givet att det är hens kunskap från utbildningen som talar. Om jag svarar så är det tydligen inte den kunskap jag förvärvar mig som svarar, utan min personliga åsikt.
Så förutom att utbildningen kommer ses som en kandidatexamen i personliga åsikter så kommer jag sen sitta med något slags arbete där jag har begränsade resurser att göra det jag är utbildad till.
Grejt.
Det mest ironiska med det hela är väl kanske att utbildningen också gör att jag sitter med kunskapen för att förstå varför jag inte blir lyssnad på och varför jag blir misstrodd. Jag kan förklara och förstå varje enskild persons specifika anledning till att min kunskap bemöts med en suck. Frågan är om det är värt sju terminers studielån.
Kommentarer
/MF
Tänker ändå att det är en distinktion mellan utbildning och utbildning, jag märker i alla fall en ordentlig skillnad i attityd gentemot mina olika yrkeskunskaper. Men kanske just för att det är svårare att Googla de ämnen vi berör, som oftast mynnar ut i hundra olika "det beror på", än att Googla sjukdomar?
För övrigt väntar jag på att Google ska avliva myten om att man blir förkyld av att bli kall, för den bara vägrar dö. :D
Tänker ändå att det är en distinktion mellan utbildning och utbildning, jag märker i alla fall en ordentlig skillnad i attityd gentemot mina olika yrkeskunskaper. Men kanske just för att det är svårare att Googla de ämnen vi berör, som oftast mynnar ut i hundra olika "det beror på", än att Googla sjukdomar?
För övrigt väntar jag på att Google ska avliva myten om att man blir förkyld av att bli kall, för den bara vägrar dö. :D
/MF