Fortsätt till huvudinnehåll

Inte ok.

Jag hade en gång en chef som var ytterst talangfull i att få sina anställda att känna sig sämre på det de gjorde än vad de ens var i närheten av att vara. Det var jag medveten om när jag jobbade där och det var anledningen till att jag tog det stora, läskiga beslutet att säga upp mig och sätta mig i skolbänken. Fast det var först efter att jag slutat som jag insåg hur mycket den där talangen påverkade mig och hur skönt det var att få känna sig kompetent emellanåt. Jag lovade mig själv att aldrig igen hamna i sitsen att någon skulle få undervärdera mig, förminska mig, få mig att känna mig sämre än vad jag är.

Sen fick jag barn.

Snipp, snapp, snut så var den sagan slut. Som så många andra vittnar om så möter föräldrar ibland människor som tror att man inte kan, inte vet, skulle ha kunnat missat någon information när man går på bvc, prenumererar på Vi föräldrar och har tillgång till Google.
Det gör mig rosenrasande.
Då menar jag inte tips och väl menade råd, utan det där ifrågasättandet, som att man skulle göra något över huvud taget utan att ha kollat det först. Som att någon förälder inte skulle ha nog med det egna ifrågasättandet av sin förmåga.

Oh no you didn't.

Nej, ingen skulle kunna mer om mina döttrar än jag, de har varit hela mitt liv och min tillvaro i två år. Vi har gått igenom rasande stormar och ljuva kvällar tillsammans och är därför sammanfogade på ett makalöst sätt. Att ens våga tänka tanken att jag, som skapat, burit, närt och tagit om hand dessa små, som avstått och offrat stort och smått i tillvaron, och min egen fysik, inte skulle veta mest och bäst när det gäller mina älsklingar är inte bara en ren förolämpning utan också ofattbart obegåvat.
Att ifrågasätta ett föräldraskap i andra situationer än där föräldrar tappat fotfästet och barnen far illa är inget annat än ett bevis för att man inte har förstått, inte vet, eller har glömt hur det är mitt i det där stormande havet av familjelivet.

När vi tvekar om vi gör rätt som föräldrar och övertygar oss själva om att vi visst kan och vet så ska vi inte behöva få känslan av att vara mindre duglig från någon annan. Att det är så vanligt att föräldrar möts av det där ifrågasättandet  är Inte ok, som programmet på tv3 säger.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.