Skräckfilm.

Hon satt och åt, det lilla livet.
Mellan tuggorna skrynklade hon ihop hela ansiktet och frustade genom näsan, skrattade åt vi-vet-inte-vad, vred sina händer och pratade med en guttural Gollum-röst.
Tankarna for iväg till Exorcisten och Omen.
Men det är inte bara vårt barn som beter sig som en besatt avkomma emellanåt? Eller?
Dessutom är de där filmerna inte på riktigt. Eller?
Eftersom vår lilla demon snart ska hälsa på vänner som ska bli föräldrar för första gången om något halvår, så hoppas jag att hon visar upp sig från en mer fördelaktig sida. Man vill ju inte skrämma upp människor i onödan.