Fortsätt till huvudinnehåll

Salig i sin tro

Trillade in i denna dokumentär på Svt:
Aliens - Striden om utomjordingarna
En dokumentär i två delar som utforskar olika människors upplevelser och ställningstagande i ämnet aliens. 

Jag har alltid tyckt att det är spännande med människors behov av att tro. Vi tror väl alla på något, även om det så är att vi tror på att inte tro på något. För om man helt saknar tro, hur mår man då?

Det som jag oftast hamnar i är funderingar över skillnaden mellan att vilja tro och vilja veta. Jag utgår ifrån att alla har rätt att tro på det de vill, jag kan respektera andras tro och världsbild i ganska lång utsträckning. För varför skulle man inte kunna få tro på något som inte går att bevisa. Men, då kan man väl lika gärna få tro på att saker ska gå att bevisa. Tron på vetenskap och fakta är väl också en tro att respektera, likaväl som tro på gudar, aliens eller spöken. 
Var och en är salig i sin egen tro är ett ordspråk jag är uppväxt med. 

Tro bli väl farlig först när den går över till att säga sig veta något som sant? Att känna ett behov av att omvända eller motbevisa de som tror något annat. Att förtrycka och förkasta andras bild av världen som falsk, mindre värd eller löjlig. Att uppleva att ens egen tro är den rätta, att andra bara inte förstår. Eller försöka maskera sin tro som vetenskap.

Jag tänker att det kanske kommer från ett behov av att vara med andra som tror samma sak, att inte känna sig ensam och att vilja förstå. Så jag vill att andra delar samma tro. Vi vill förstå och skapa mening, om andra inte delar min världsbild hur ska jag då förstå min egen? Det är kanske därför det är så lätt att dras in i att avfärda andras övertygelser och att glömma bort att det är okej att tycka olika. För visst är det svårt.

Kanske vill man tro på Aliens, på någon Gud, på att socker är giftigt, på att träning är livsviktigt, på att katter är källan till lycka. Det spelar väl ingen roll? Så länge jag inte försöker dela min tro som något annat än vad jag tror på, inte som den absoluta sanningen. 

Jag tror på vetenskap.
Jag tror på att lurviga djur gör mig lycklig.
Jag tror på fysisk aktivitet för att inte bli galen.
Jag tror nog på massor med saker.
Och jag försöker påminna mig själv att respektera att andra får tro på vad de vill och hoppas att bli bemött med samma respekt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Men herregud!

Pyret behövde ett par nya jympaskor. Hur svårt ska det vara. Svårt. Jätte-jätte-jättesvårt. Hon ville ha jympaskor med glitter på. Och guld. Vi lovade ingenting och förklarade att vi inte kunde bestämma vad det fanns för skor i affärerna, eller i vilka storlekar. Första affären. Hon hittar ett par svarta skor med glitter som jag också tyckte var okej. Men inte 600 kronor okej. Sen hittade hon ett par med glitter-ränder i regnbågens alla färger som jag tyckte var way out there och heller inte värda 800 pix. Andra affären. Ett par Frost-glitter-jympaskor och ett par guldglitter-jympaskor blev till stooora förälskelser, men fanns bara i storlek 25 och uppåt. Pyret ska ha 24. Tredje affären. Igen, jävla Frost-glitter-jympaskor i storlek 25 och uppåt. Inga andra skor duger än de i guld och med Frost vid det här laget. Inga som helst förkl...

Tänk positivt.

Tentan är klar och inskickad! Eller "klar",  jag vet ju i och för sig inte om jag har skrivit det läraren tyckte att jag skulle. Men imorgon har vi redovisning för grupparbetet, sen är skolan slut! Eller "slut" är den ju inte förrän nästa sommar. Men det är sommarlov! Eller "lov",  jag börjar ju jobba på måndag. Men det är ledig helg! Eller "ledig" är man väl aldrig med barn. Men det är fredag! Fredag är det, ingen kan ändra på det!!

Dagens kapning

Morsin hade varit i maskopi med mamsen, papsen och Bobo och kuppat in sig på en fika efter jobbet. Så jag fick brygga kaffe för 4 istället för 2 och stå ut med att vara obekväm en stund när denna överlämnades: Så nu ska jag välja smycke i Maria Nilsdotters magiska butik. Fast jag vet ju redan vad jag ska välja.  Arvsmassorna ville fira i förskott de med; Polarn hade virkat en till nalle: och Pyret fick mig att gråta: Det var ett kort och enkelt firande, oförberett och i förskott, det var nästan så att det inte blev jobbigt. Det var liksom vad jag kunde gå med på för att de som kände sig tvungna att fira fick göra det.  Nu ska jag bara ta mig igenom morgondagen lite sådär strykande i skuggorna.