Min Eurovision reflektion?
Det blir ju inte bättre än så här. Det är också den enda låten jag kommer ihåg hur den går.
Och hur många kliver fram och visar sitt stöd.
200 kronor gick kalaset på.
Att Finland skulle ha vunnit.
Sen tycker jag att det är inte det minsta förvånande, men lika tröttsamt som vanligt, att allt fokus hamnade på att någon uppges ha betett sig olämpligt och hur det blev för honom.
Och hur många kliver fram och visar sitt stöd.
Inte lika många artiklar, notiser eller inlägg om hur den kvinna som beskrivs ha blivit illa behandlad mår, tänker eller har det efteråt.
Synd om den som beter sig olämpligt, ointressant med den som blir utsatt.
Kräva upprättelse för den som beter sig olämpligt, för så farligt var det inte, det fanns en anledning. Ingen upprättelse krävs för den som blev utsatt.
Det är ju intressant, eller vad man ska kalla det.
Saker som är lättare att ordna än synen på offer och förövare är att hjälpa Pyret när hon säger:
Jag har inget att ha på mig.
Det säger hon väldigt ofta, ibland för att hon är trött på sina kläder, ibland för att hon växer så himla mycket. Nu sa hon att hon behövde fler byxor och det stämde faktiskt. Så vi promenerade till second hand och på en kvart hade jag plockat ihop 6 par byxor i modeller enligt önskemål:
Jag har ingen aning om hur föräldrar som inte köper begagnat gör. Skor, kläder, underkläder, känns som jag inte gör annat än plockar bort byxor som slutar på halva vaden och tröjor som sitter som ormskinn, och jagar rätt på nya plagg.
Nu är Pyret lite nöjd ändå, för en vecka i alla fall.
Kommentarer