Nog är det väl märkligt att vara en sådan person som får dåligt samvete när man gör något som får en att må bra. Att känna att tiden kunde och borde användas till något bättre, vilket också gör att man är ständigt stressad när man gör något som är bra för en själv.
Jag har sedan jag fick mitt jobb mer eller mindre varje dag promenerat antingen till eller från jobbet. En sträcka på ca 3,8 km. Sen kom den där pandemin ni kanske hört talas om, så då undvek jag bussarna och promenerade både till och från jobbet, varje dag, sedan dess.
Vanan att promenera varje morgon visade sig sitta i under semestern, liksom vanan att gå upp tidigt. Den senare vanan tror jag är satt i sten nu, jag kommer för alltid vakna klockan 5 och stirra ut i mörkret. Tack vare biologi, yrken med tidig start och morgonpigga barn. Så varför gå emot en inpräntad vana, tänkte jag. Under 4 veckors semester gick jag upp tidigt nästan varje morgon, och tog en timmes power walk.
Efter semestern har det tydligen blivit en helg-grej.
Vid 6.30 på helger (och under semestertider) är det tyst och tomt. Otroligt rogivande.
Det är jag och hararna som är ute och spanar. Kanske möter jag också en och annan motionär, eller hundägare, men mest är det jag och Spotify. Musikvalet är låtar jag kan utan och innan, med lagom takt och tempo. Inget som kräver fokus eller uppmärksamhet.
Sen kommer jag hem, låter absurda mängder svett sippra ut under lite yoga, och till sist hoppar jag in i duschen. Så är jag redo för att börja dagen. Precis som att promenaderna till jobbet gör mig redo för en arbetsdag, och promenaden hem gör mig redo för att släppa jobbet. Inga tankar får plats under promenaden, bara ljudet av gamla pop/rock dängor. Det är så skönt.
Så varför följer den där stressade känslan mig då? Varje promenad, yogapass eller styrketräning känns som att det tar lite för lång tid, som att jag måste skynda mig att bli klar. Viktigare saker väntar. Nog är det märkligt att allt är viktigare att ägna min tid åt, än min egen hälsa.
Kommentarer