Jag ägnar min arbetsdag åt att lyssna på människor som beskriver och berättar om sina och sina anhörigas svårigheter. Dessa berättelser förvaltar jag och försöker hitta hjälp och stöd för. Ibland finns inget annat stöd att ge än att lyssna på när de berättar om det som är så svårt.
När jag går hem hämtar jag arvsmassorna, jag lyssnar på hur deras dag varit och alla funderingar de fått under dagen. Jag ordnar middag, hjälper till med läxor, kläder, tandborstning, hår och godnattsaga.
Efter att barnen lagt sig har jag någon timme för att inte lyssna, hjälpa eller ge stöd. Då ska väskor packas, matlåda fixas, kläder plockas fram, saker plockas undan och ett snabbt hopp in i duschen innan jag själv ska lägga mig.
Det blir inte så mycket plats kvar för mig, känner jag. Dagarna känns som att de bara rusar förbi i någon evig loop, ständigt står jag och borstar tänderna. Någon gång emellanåt blir det en lugn stund på jobbet, någon gång emellanåt träffar jag en god vän, och jag får vara bara jag. Däremellan handlar tiden om att hålla reda på vad andra behöver.
Nu är det ju den där tiden på året när man inte kan låta bli att fundera lite på hur man har det, vad man vill och vad man önskar. Och jag vet liksom inte. Jag har ägnat så många år åt att jaga något; gymnasieexamen, extrajobb, barn, universitetsexamen och drömjobb. Men jag har inget att jaga nu, det finns inget som hägrar där framme, inget jag längtat efter att uppnå. Det sprids bara en känsla av tomhet när jag tittar framåt. Det känns inte som att jag har det bra, fast jag har allt det jag kämpat för. Jag vet inte vad jag vill, men jag vet att jag önskar att slippa bli besviken när jag önskar men inte får.
Så jag antar att 2020 får bli året när jag ska ta reda på vad jag vill, vad jag gör bara för att jag tycker att det är kul eller utvecklande. För att ge mig själv lite plats att ta reda på det, tror jag att jag behöver koppla bort en del saker. Ta en paus från andras berättelser och börja skriva på min egen.
När jag går hem hämtar jag arvsmassorna, jag lyssnar på hur deras dag varit och alla funderingar de fått under dagen. Jag ordnar middag, hjälper till med läxor, kläder, tandborstning, hår och godnattsaga.
Efter att barnen lagt sig har jag någon timme för att inte lyssna, hjälpa eller ge stöd. Då ska väskor packas, matlåda fixas, kläder plockas fram, saker plockas undan och ett snabbt hopp in i duschen innan jag själv ska lägga mig.
Det blir inte så mycket plats kvar för mig, känner jag. Dagarna känns som att de bara rusar förbi i någon evig loop, ständigt står jag och borstar tänderna. Någon gång emellanåt blir det en lugn stund på jobbet, någon gång emellanåt träffar jag en god vän, och jag får vara bara jag. Däremellan handlar tiden om att hålla reda på vad andra behöver.
Nu är det ju den där tiden på året när man inte kan låta bli att fundera lite på hur man har det, vad man vill och vad man önskar. Och jag vet liksom inte. Jag har ägnat så många år åt att jaga något; gymnasieexamen, extrajobb, barn, universitetsexamen och drömjobb. Men jag har inget att jaga nu, det finns inget som hägrar där framme, inget jag längtat efter att uppnå. Det sprids bara en känsla av tomhet när jag tittar framåt. Det känns inte som att jag har det bra, fast jag har allt det jag kämpat för. Jag vet inte vad jag vill, men jag vet att jag önskar att slippa bli besviken när jag önskar men inte får.
Så jag antar att 2020 får bli året när jag ska ta reda på vad jag vill, vad jag gör bara för att jag tycker att det är kul eller utvecklande. För att ge mig själv lite plats att ta reda på det, tror jag att jag behöver koppla bort en del saker. Ta en paus från andras berättelser och börja skriva på min egen.
Kommentarer