På väg till jobbet ser jag i ögonvrån hur en kvinna ropar till och viftar med händerna, samtidigt som ett stort leende sprider sig över ansiktet. Eftersom jag gör en snabb sökning i minnet utan att ha en tillstymmelse till att känna igen henne, tar jag för givet att hon menar någon annan. Men det gör hon inte, hon fortsätter le stort och ropa åt mitt håll, varpå jag börjar:
1. Skaka lätt på huvudet och anlägga en frågande min.
2. Söka ännu en gång i minnet för att försöka placera den här personen som så uppenbarligen tycker att hon känner igen mig.
3. Förbanna att jag i så många år levt en tillvaro där jag träffar så förbenat mycket människor.
Så närmar hon sig och säger "Sussie!?". Jag skakar lite på huvudet och säger med ett leende "Nääääeee?".
Då. Äntligen. Säger hon: "Nä, men gud, du är så lik en annan person! Du har verkligen en dubbelgångare!!"
Jag svarar med ett skratt: "Jaha! Men gud så skönt, jag trodde att jag höll på att bli dement!" (för jag är socialt handikappad och kan inte prata som en vanlig människa).
Nu är jag förstås sjukligt nyfiken på hur den där Sussie ser ut, och väldigt lättad att det inte var jag som helt tappat kollen.
1. Skaka lätt på huvudet och anlägga en frågande min.
2. Söka ännu en gång i minnet för att försöka placera den här personen som så uppenbarligen tycker att hon känner igen mig.
3. Förbanna att jag i så många år levt en tillvaro där jag träffar så förbenat mycket människor.
Så närmar hon sig och säger "Sussie!?". Jag skakar lite på huvudet och säger med ett leende "Nääääeee?".
Då. Äntligen. Säger hon: "Nä, men gud, du är så lik en annan person! Du har verkligen en dubbelgångare!!"
Jag svarar med ett skratt: "Jaha! Men gud så skönt, jag trodde att jag höll på att bli dement!" (för jag är socialt handikappad och kan inte prata som en vanlig människa).
Nu är jag förstås sjukligt nyfiken på hur den där Sussie ser ut, och väldigt lättad att det inte var jag som helt tappat kollen.
Kommentarer