Så var andra arbetsveckan avklarad, tjohoo det är löne-fredagsmys.
Jag får frågan om jag saknar pyret när jag är hemifrån och jag tänker efter. Känner efter. Men måste till slut svara nej, om jag ska vara ärlig.
Kanske låter det känslokallt, kanske är det omöjligt att förstå, eller så kanske jag fungerar och tänker lite annorlunda. Nämligen såhär:
Dels så är jag hemma tidigt för att umgås med det lilla livet och när jag kliver in genom dörren och ser henne så är jag nära att spricka av kärlek. Alltså vet jag det när jag är på jobbet; att hon finns där och väntar på mig. För hon ska ju ingenstans, vi ska ju få massor med galna år tillsammans.
Dels så känner jag med hela min själ att jag är en så otroligt mycket gladare, nöjdare, mer tillfredsställd, lugnare, roligare och tålmodigare mamma om jag får roa mig med mitt för en stund, om jag får känna mig produktiv och kreativ. Så jag känner mig trygg med att när jag är borta på dagen så drar pyret nytta av det.
Däremot kan jag känna ett stygn av avundsjuka när jag får mms som visar hennes första gungtur, eller när jag märker att hon lärt sig något nytt, eller lagt sig till med en ny vana. Men jag har inget behov av att tävla, att vara först, jag vet att jag kommer få vara med på många gungturer och se alla hennes tricks när hon gör om dem om och om och om och om igen.
Så. Jag behöver inte sakna henne på dagarna för hon är ju inte egentligen borta, jag missar ingenting för vi har all tid i världen och jag vet att jag får njuta av all den där otroliga kärleken tills hjärtat svämmar över när jag är hemma.
Jag tycker inte det är känslokallt eller omöjligt att förstå, jag tycker att det är tryggt och fullkomligt logiskt.
Kommentarer