attvarabob

På jobbet blev det fel i leveransen på entrémattan. Det kändes upplyftande.  Den senaste tiden på jobbet har varit tung med många oklara förändringar, många svåra ärenden och större utmaningar. För att inte drabbas av sekundär trauma eller empatitrötthet behövs paus både fysiskt och psykiskt. För oavsett utbildning och erfarenhet så har få av oss oändligt med resurser att hantera livet och alla öden som kan presentera sig. Det gör något med en när man möts av mörker, sorg, förtvivlan, rädsla, oro och hopplöshet daglig basis och extra tungt blir det när hela världen är i gungning. För att orka behövs många saker. Det behövs träning, god mat, god sömn, lekfulla aktiviteter, ett fånigt tv-program, en god vän, en röd dag och en entrématta med palmer och hästar. Då håller man för nästa 8 timmar i tjänsten. 

Polarn kämpar på med sin gipsade högerhand och jag tycker att hon har klarat livet som enarmad bandit med bravur.  Det hon tycker är värst är att hon inte kan teckna, måla och pyssla lika bra med vänster hand. Men jag vet inte, jag tycker att mitt porträtt blev riktigt bra.

Tänk ändå att det går att få någon annan att göra allt det där klickandet och letandet. Jag och mammakompisen åkte till en resebyrå, sa vad vi ville ha och väntade, så fick vi en färdig resa med våra önskemål. Någon annan fick stressa medan vi väntade och det blev billigare än de alternativ vi hittade.  London är bokat. Sen ska vi ju såklart ordna allt annat inför resan, men huvuddelen är på plats.

Jag och mammakompisen skulle boka resa idag. Så många klick, så många val, så många uppgifter. Det tog en halv evighet att leta fram vad vi ville ha och behövde och ännu längre att tacka nej till allt extra de ville lägga på. Hur kan varenda liten grej kosta extra?  Vill du välja plats på planet? Extra. Vill du ha en resväska eller handbagage? Extra. Vill du få sms med information? Extra. Snart ingår väl inte resan i själva kostnaden.  Självklart blev det strul och vi hann inte riktigt i hamn, men vi vet i alla fall när vi vill åka och var vi vill bo, det är ju ändå ett steg i rätt riktning. Det är ett under att någon orkar resa någonstans alls nu för tiden. Med alla olika sidor med olika uppgifter där man måste ange information efter information där något alltid blir fel. Sidor som inte laddas, sidor där tiden går ut, sidor som försvinner när man går in på en annan sida.  Fast vi ser ljuset. Jag tror också att jag ser ljuset i sjukdomstunneln för idag var halsen mindre s...