attvarabob

Jag är fostrad i traditionen att julgranen ska kläs dagen innan julafton. Men jag har också blivit mätt på det där med jul och tillräckligt gammal för att förstå att traditioner ändras genom tiderna. Så jag bryr mig egentligen inte när den där granen ställs upp. Arvsmassorna har tjatat och idag skulle jag ändå upp på vinden, resultatet blev därför: Julgran. Vem vet, kanske kan jag hinna få lite julkänsla innan julafton nu då.

Minns ni Banan-gate? När Regionen meddelade att de skulle dra in på gratis frukt till medarbetarna. " Är vi inte ens värda en banan? " frågade någon. Det tog inte många timmar förrän det beslutet revs upp och vi anställda kunde njuta av vår banan mer än någonsin. Häromdagen meddelade chefen att nu hade det från högre upp beslutats att möjligheten att ta ut en friskvårdstimme per vecka skulle dras in, redan från årsskiftet.  Det uppskattades inte heller bland vårdpersonalen tydligen: Så då backar de. Jag kan inte låta bli att undra, helt cyniskt, om Regionens ledning gör så här lite då och då för att vi ska uppskatta det vi har. Nu går vi här återigen och är glada över att vi "fick" något vi redan hade, istället för att vi lägger vår tid och energi på att protestera mot större hinder i verksamheten.  Kanske jobbar de på att deras nya slogan ska vara: " Var tacksam för det du har ." Eller: " Ni ser, det kunde ha varit värre ....

Jag slås av att jag ännu en vinter blir förvånad över vilken enorm trötthet som sveper in. Även i år famlar jag efter förklaringar, försöker kompensera med träning och tänka mer på sömn och kost men antar att det bara är kyla och mörker. För jag märker att det upprepar sig; samtalen om trötthet, längtan efter ledighet, undran över om man inte dragit på sig något virus. Men ledigheten hjälper inte och ingenting bryter ut. Fast nu är det bara två veckor kvar, det borde jag klara av.

Jag jobbade hemifrån idag, det var ett späckat schema. Något man inte behöver använda tid till när man arbetar på kontoret är att hantera sådana här: Just i denna stund är de rara vänner som ligger lugnt i sängen och rår om varandra. I andra stunder jagar de varandra, leker med någon leksak, vill gå fram och tillbaka framför datorn, skriker utanför dörren, skriker innanför dörren, vill ligga i knät, tigger mat, välter saker och så vidare.  När jag hade parerat deras önskemål och mitt arbete, väntade gymmet med Arvsmassorna och mammakompisen med arvsmassa. Hennes arvsmassa fyller år imorgon så Pyret ville fira henne. Hon hade noggrant ordnat födelsedagspresenter och fika och ville gå ut och äta efter gymmet. Det är väldigt rart att se hur otroligt mycket de tycker om varandra. De liksom beundrar varandra på det där typiska tonårssättet. Också fascinerande att de följer samma mönster, tjej efter tjej, efter tjej, generation efter generation. Den förprogrammerade tonåringe...

Julkänslan intensifieras

Efter att Arvsmassorna huggit in i sina adventskalendrar; Pyret fick denna Gilmore girls kalender Och Polarn denna gummianka -kalender Så överraskade Arvsmassorna med att ge mig en kalender: En pusselkalender! Nu måste jag ju gå upp svintidigt varje arbetsdag fram till julledigheten för att hinna lägga dagens lucka innan jag går till jobbet. Allt annat är oacceptabelt.