Ett steg fram, och hundra tillbaks.

Jag sitter och glor i Aftonbladet medan jag äter, och ramlar över en artikel som får mig att sätta maten i halsen.
Läs om du törs.
Precis som journalisten Björn Solfors skriver om när han läste boken bakom artikeln, så får jag lite svårt att andas.
Jag har liksom en föreställning om att någon som har blivit professor, som till och med har blivit dubbelprofessor, borde vara hyfsat intelligent.
Tydligen inte.
Om man dessutom har uppnått en respektabel ålder, borde man dessutom ha samlat på sig lite vett, lite förnuft, lite erfarenhet.
Men nä, man kan vara kvar på stenåldern, totalt opåverkad av sin omgivning.
Och sprida uttalanden som är baserade på en väldigt lös vetenskaplig grund.
Fast vill man hitta något positivt med såna knasiga damer som professor Annica Dahlström, så är det väl att med sina uttalanden så förmedlar hon att en vuxen kvinna, som saknar fullständig gymnasieutbildning, som jag, kan vara smartare och mer empatisk än en dubbelprofessor.
Det är ju en rätt skön känsla.