Att brista.

Det gör ont när knoppar brister.
Det gör ont när förväntningar brister.
Inte alltid, och det går heller inte att alltid veta när.
Ena gången känns hanterbar, men inte nästa.
Förra gången kunde jag handskas väl med.
Inte den här.
Den här gången gjorde det mer ont, ont där inne, i hjärtat, i själen.
Jag gick inte hem på min håltimme och studerade i dag, jag gick hem och brast.
Jag gick hem och kurade ihop mig och grät, för allt och inget.
Men så fortsätter ju världen att snurra på, även om den inte snurrar i rätt riktning för alla, den hejdar sig inte för min skull.
Därför snyter jag näsan, duttar på ny mascara, tar ett djupt andetag och går iväg på lektion.
Fast helst vill jag nog bara sitta kvar och gråta.
Den här gången.